Robert Åsbacka står vid en gran framför en röd stuga.s

En litterär julklapp

Långt från familjeliv och idyll firar en man jul på soffan i ett kontor i centrala Eskilstuna. Vi bjuder på ett smakprov från romanen Kistmakarna av Eskilstunaförfattaren Robert Åsbacka. Men vi varnar: Detta är ingen vacker gnistrande julscen, men den kan ha hög igenkänning och är inte utan humor.

I filmen läser Robert Åsbacka ett avsnitt ur sin bok Kistmakarna som kommer ut i januari 2021. Du kan också läsa textavsnittet.

Robert Åsbacka läser högt ur Kistmakarna

Läs ett textavsnitt ur Kistmakarna

Det var tomt utan Stella. Mörkt och tomt och julafton. Sonja hade faktiskt kommit hem, precis som hon sagt att hon skulle göra. Nu firade hon med Sebbe och Leah. Och Stella. En riktig jul i familjens sköte. Jag försökte tänka det utan bitterhet. Det gick så där.

Dagen då Sebbe kom för att hämta Stella hade jag precis badat henne och klippt klorna. Egentligen ville jag inte släppa iväg henne innan hon hunnit torka ordentligt, det var kallt och blåsigt. Men Sebbe hade bråttom, hans kompis satt i bilen och väntade, sa han, det var körigt och de måste iväg. Jag tittade ut och där stod en mörk BMW framför trappan med motorn igång. Föraren stod och rökte, lutad mot bilen med uppdragna axlar. Han såg inte ut att vara äldre än Sebbe, tjugonånting. Var fick de alla pengar ifrån? En sån där bil kostade väl mer än jag kunde spara ihop under en livstid. Lundell körde såna där. De var dyra som hus och krånglade jämt.

Hur som helst så tog Sebbe med sig Stella och nu var det tomt och tyst på Farkh.

Jag hade tänt ljusstaken vid bokhyllan. Om en stund skulle jag duka fram jullunchen. Tidigare på dagen hade jag gått in på eBladets redaktion och hämtat antennsladden till teven och nu tänkte jag tillbringa kvällen med Kattis Ahlström. Kunde hon verkligen heta Kattis? Så stod det i tidningen i alla fall: Årets julvärd: Kattis Ahlström.

Dagen till ära hade jag redan tidigt på morgonen stoppat mina öl i kylen och en Norrlands akvavit i frysen. Den hade jag redan börjat tulla på. Direkt gott var det ju inte, men det var ändå som att en gnutta julstämning infann sig när jag fyllde ett litet glas som snabbt immade igen och som jag sedan sänkte med en knyck på nacken. Sprit var inte bra för mig, det visste jag. Spriten och jag hade aldrig riktigt kommit överens, och därför drack jag heller inte destillerat annat än på jul och midsommar.

Det blev inte så mycket till jullunch, jag nöjde mig med prinskorv, löksill och en liten förpackning med rödbetssallad. Senap och kokt potatis till det, några tända ljus och Kåres tomtar och kändes att det var jul.

Under eftermiddagen varvade jag öl med Norrlands akvavit, och framåt sextiden när jag redan hunnit tröttna på årets julvärd – inget ont om henne, med vad fan! – så hände det som inte skulle få hända. Jag började ringa.

Redan när jag såg Musse och Pluto och de där irriterande ekorrarna som gömmer sig i granen blev jag gråtmild och hällde upp ännu en Norrlands akvavit. Jag tänkte förstås på Stella och hur vi kunnat haft det nu om inte Sebbe envisats att ta henne med sig. Nån timme senare började jag tänka på vad de kunde ha på julbordet hemma hos Sonja, att de kanske inte var tillräckligt uppmärksamma och att Stella skulle komma åt en lammkotlett. Hon den där tjejen kanske var där, och hon såg ut att komma från mellanöstern nånstans, så det var inte helt osannolikt att de faktiskt åt lamm. De kan vara vassa, de där benen, och det fattar ju inte en valp.

Så jag ringde Sonja för att önska god jul och så passade jag förstås på att fråga hur det var med Stella. Inget konstigt med det. Fast Stella var inte inne, hon var ute på promenad med Sebbe och Leah.

Jaha? sa jag. Och så hängde jag kvar i luren. Jag kunde ju inte gärna be dem ringa upp när de kom in, men jag ville heller inte släppa allt bara så där. Så jag försökte småprata lite, annars sa jag, annars då, det rullar på eller? men Sonja märkte förstås att jag hade druckit och så önskade hon god jul och la på.

Om det hade slutat där så hade allt varit bra, eller i alla fall okej. Men det fortsatte förstås. Jag tog ännu en nubbe, en öl, och så satt jag på min stol vid bokhyllan med ljusen tända och försökte titta ut genom ett svart fönster mot en nedsläckt byggarbetsplats.

I det skedet borde jag ha låst in telefonen på eBladets redaktion och petat in nyckeln under dörrspringan. Det gjorde jag förstås inte. Jag fumlade fram luren och ringde Hanna. Hon svarade inte, så jag pratade in ett meddelande. Sen ringde jag Pia. Det hade jag gjort julen innan också och då bestämt mig för att aldrig göra det igen. Det hade vi båda varit väldigt överens om.

Men Pia svarade faktiskt, hon måste ju ha sett vem det var, men hon svarade ändå. Det gjorde mig lite ställd. Det hände något i mig när jag hörde hennes röst, och den här julen liksom julen innan kom tårarna redan innan jag hade hunnit säga den första meningen. Så satt jag där och snorade och grät.

Du är full, sa Pia. Kan du inte ringa nån gång när du är nykter.

Hon fick det att låta som att jag alltid ringde när jag var full. Ja, nästan som att jag alltid var full, och det var jag inte, jag var nästan aldrig full.

Det sa jag också, på ett ungefär. Som jag minns det.

Så tog jag en nubbe till och så ringde jag Kåre i Örebro och önskade god jul innan jag vacklade iväg till städskåpet, hittade en hink som jag tänkte att jag kunde ha bredvid soffan under natten, men hann inte mer än halvvägs till mitt rum innan jag stod på knä framför hinken, stod och vägde en stund och ramlade sen framåt och slog pannan i kanten så blodet rann och världen blev svart.

Innehållsansvarig: Victoria Lagerkvist
Uppdaterat: 24 december 2020
56M4