22 mars 2021

Ett år med covid-19 i Sörmland - tillsammans i en påfrestande tid

Nu har vi levt med corona i Sörmland i ett år. Den 9/3 2020 konstaterades det första fallet i länet och under året som gått har medarbetare i olika yrkesroller och verksamheter arbetat hårt.

Tusentals medarbetare har definitivt gjort enorma insatser under den pågående pandemin! Som exempel på hur många tillsammans fått saker att fungera publicerar vi intervjuer med ett par av de personer som varit mitt i stormens centrum. Idag är det Eveline Jacobsons tur, sjuksköterska på intensivvårdsavdelningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Även känd för de bevingade orden "Fan ta er" som hon riktade till alla som inte följer rekommendationerna i sitt sommarprat 2020.

Hur vill du beskriva det arbete som sker inom din verksamhet?

Vår verksamhet har gått från att arbeta under stor press och under konstant förändring till att nu försöka ha en mer "normal" arbetssituation. Det betyder att vi fortfarande har två intensivvårdsavdelningar igång, och fortsatt I lokaler som visserligen är rätt trevliga men inte anpassade att bedriva intensivvård i, det är väldigt trångt och stora skärmar gör att vi inte ser patienterna så som vi önskar.

Vi försöker behandla covidpatienterna mer som vanliga intensivvårdspatienter med allt pyssel som det innebär. Vi jobbar fortfarande med en känsla av att inte veta om det vi har nu räcker. Vi lever ständigt under en osäkerhet kring om vi behöver skala upp antalet vårdplatser, för det innebär en flytt av hela intensivvården, vi vill gärna jobba i lokaler vi är vana vid. Det är helt avgörande vad det är för antal patienter som behöver oss. Vi bemannar våra avdelningar med den personal som arbetar hos oss, men vi är uppdelade på två ställen vilket medför en stor begränsning i att kunna mobilisera runt oss, alltså flytta oss till dit vi behövs mest.

Vissa dagar är det otroligt tufft inne på vår vanliga Intensivvårdsavdelning, och vi kan inte flytta dit folk från vår C-IVA (Intensivvårdsavdelning för enbart Covid patienter), för där är vi redan få från start. Iva är en välbemannad avdelning i vanliga fall då våra patienter kräver väldigt mycket resurser. Våra läkare behöver bemanna både iva, covid-iva, operation och ska dessutom vara tillgängliga för hela sjukhuset när behov uppstår, exempelvis till akuten eller förlossningen. Våra fysioterapeuter har även de en tung uppgift då de har både iva, covid-iva och intermediärer. Det är tungt, vi jobbar alla hårt fortfarande, och jag är stolt över oss alla.

Vi är fortfarande mitt i pandemin, men med lite perspektiv, hur ser du/känner du inför det som Sörmland åstadkommit hittills?

Jag känner mig stolt och tacksam. Det är svårt att sprida ut allt som vi gjort, samhället kommer aldrig kunna förstå och helt få en insyn i allt som gjorts, men jag är så otroligt imponerad över hur snabbt alla jobbat. Alla, från bygg, att riva väggar, skapa sluss-system, skapa nya vårdplatser och till och med avdelningar, flytt av personal, städ, laboratorieverksamhet, röntgen, ambulans, akuten med deras flöde, medicinteknik - det är ett sådant extremt stort antal personer som jobbat hårt, tillsammans. Det är jäkligt bra jobbat. Jag är tacksam för de invånare som följt och fortsatt följer rekommendationerna.
Kunde vi ha gjort saker annorlunda, snabbare, tydligare, bättre?
När vi ser tillbaka i backspegeln så kommer vi alltid kunna se saker som vi kunde ha gjort bättre eller snabbare. Så är det alltid. Vi har inte gjort något sådant här tidigare. Systemet blev provtryckt, och det är ju först efter något sådant man kan se vad som fungerar och inte. För min del så upplevde jag information inom verksamheten som en förbättringspotential. Det var svårt, främst för att ingen av oss hann öppna mailen på 4 månader och det är lätt att man missar information som ges på snabba möten innan arbetspasset. Rutiner skapades under tiden vi jobbade, vilket ju är självklart.

Fördelen är att nu har vi bra sådana rutiner, vi kommer kunna utveckla dem ytterligare framöver. Att brist på utrustning, läkemedel med mera var ett problem behöver jag knappt nämna. Där tänker jag att det borde finnas en bättre strategi - men det gäller nationellt och inte just Region Sörmland, likaså fördelning av personal och patienter inom Sverige.

Jag tycker att vår uppskalning på hela sjukhuset gick otroligt snabbt, flödet för våra covidpatienter var riktigt bra, det skapades bra bedömningsunderlag och vi visste vad vi behövde göra när patienten kom till oss. Det underlättade väldigt mycket för oss.

Lärdomar?

Hur många som helst! Jag har lärt mig att i katastrofer så är enkelhet bäst, på riktigt. Ett team som vet vad som förväntas av dem jobbar bäst, en bra kommunikation med öppenhet för andras professioner. Det finns inget "jag", bara "vi". Har man valt ett arbetssätt så håll dig till det, det är ingen idé att där och då ändra den, det skapar bara osäkerhet. Om man vet vad man ska göra så känner man sig tryggare.

Vad, om något, har överraskat dig mest?

Hur snabbt det går att ändra på saker och bygga nya avdelningar när det behövs! När proffs får bestämma blir det bra.

Vad längtar du efter mest/vad saknar du mest från tiden innan pandemin?

Gud vad jag saknar kramar!!! Och en rejäl AW, det är vi verkligen värda.

Förutom i ditt jobb, hur har pandemin påverkat dig?

Jag är lite sliten! Men glad. Jag är en social person, jag gillar att vara ute, äta gott, ta en aw, umgås med mycket människor- men nu har jag fått möjligheten att, åtminstone några timmar per dag, få umgås med bara min lilla familj, det är också väldigt värdefullt. Att faktiskt bara umgås vi. Men det är klart, ibland kan man bli lite knäpp av det också. Tur jag har mina arbetskamrater också, de är faktiskt jäkligt härliga att umgås med, och så får vi såklart inte glömma patienterna, de bidrar också till otroligt mycket.

Det här är den andra intervjun vi publicerar. Den första var med Josefine Lindberg, läs den här!

 

T38W